Ingenting kommer någonsin bli som det varit!!

Det kommer över mig ibland. Att jag ska börja leva mitt liv helt själv med mina barn.
Jag har inget som helst skyddsnät. Det är jag & barnen mot resten av världen.

Den familj jag en gång hade är borta.
Med en mamma som är död & en pappa som finns där i bakgrunden.

Vad det gäller barnens pappas familj, så finns det ingen som helst kontakt.
Barnen har ingen kontakt med den sidan när dom är hos mig, vilket är för jävligt.
Dom behöver ju sin familj oavsett vems vecka det är, min eller Davids.
Jag förstår att man väljer sitt barns parti i en separation. Men det som är synd är då att man bara får höra dennes version av allt som händer, vilket resulterar i att det andra blir svartmålad & barnen kommer i kläm.

Den som tror att den här resan har varit lätt för mig är helt ute & cyklar. Att separera är det värsta jag gjort i hela mitt liv. Den dagen jag är redo att träffa nån & släpp in nån i mitt & barnens liv, ska det vara för resten av mitt liv.

Någonting jag alltid kommer ha svårt för är att släppa in nya människor i mitt liv.
Jag litar inte på nån.
Första intrycket av mig är att jag uppfattas som väldigt hård & stark.
Det må så vara, men det handlar mest om att jag måste hålla upp muren för att ingen ska kunna såra mig.
Det krävs mycket för att jag ska släppa ner garden & låta någon få se vem jag egentligen är & se att jag faktiskt har känslor & är en sårbar person.
När jag väl släpper ner garden & låter nån komma in i mitt liv, är det vänskap livet ut.
Mina vänner har numera blivit min familj. Jag skulle inte vara nåt utan mina fina, underbara vänner. Ni gör mig till den jag är!!

Tänk att jag har mina underbara vänner som orkar lyssna på allt man har att säga & inte dömer en för alla konstiga tankar & funderingar man har.
Vänner som faktiskt förstår vad jag går igenom och som faktiskt har känt samma sak som jag.

Idag tänker jag på några fina ord en väldigt fin & speciell person sa till mig igår:
"Att ge 100% till en person, när man vet vad man vill är det bästa som finns. Att inte vara klar med sig själv & samtidigt försöka ge av sig själv brukar till slut lämna sina spår. Så man måste tänka på sitt eget bästa innan man börjar handla".

Jag måste verkligen bli klar med mig själv när det gäller hela biten efter mamma & separationen. Jag måste börja leva MITT liv. Jag måste börja att leva mitt liv med barnen. Börja få ordning på vardagen med mina barn innan jag kan släppa in nån annan i våra liv än mina vänner. Mina barn är mitt allt & jag vill inte trassla till deras liv mera än vad jag gjort. Jag har förstört hela deras familj. Jag som lovat mig själv att aldrig göra dom sakerna mot mina barn som jag fått gå igenom. Jag kommer alltid få leva med det beslutet.

Varför trassla till nåt genom att ta massa dumma beslut som i slutänden leder till allt blir förstört??
Jag har turen att ha någon som bromsar upp mig & får mig att förstå att allt löser sig bara man ger saker lite tid.

När jag tittar på mitt liv ser jag hur bitarna faller på plats. Långsamt, men en efter en.

Ibland kan man träffa en person, som är helt rätt för en. Men att det är helt fel tidpunkt i livet.

Jag vill ha kontroll över allt som sker i mitt liv!!!
Men jag måste nu inse att jag inte kan kontrollera allt. Jag måste först & främst börja kontrollera mig själv.
Nu är det bara för mig att acceptera att just nu är läget så här.
Ta det lite lugnt så blir allt säkert bra i slutänden!!

När ska man inse att nåt inte är bra för en?!?
Nåt, som ändå känns rätt bra!?!
Små saker som får en att hoppas & tro att det kanske löser sig till det bättre???
När är det dags att avsluta?
När det dags att ge upp?

Jag har gjort det igen.
Låtit mig dras med i nåt som jag efter ett tag märkt inte är bra för mig.
Jag blir helt uppe i det & får tunnelseende. Då är det de enda som existerar i mitt liv.
Jag vet om det själv men kan inte släppa det.
Men NU, nu sätter jag PUNKT.
Varför slösa energi & tid på nåt som redan från början inte va menat?!

But sometimes, I need somebody who can make me feel alright!!

Vart börjar man??

Nu har lugnet börja lägga sig efter 10 månader av sorg, smärta, skratt & gråt.

Mitt liv har tagit en helt ny vändning. Inte trodde jag väl att när jag va 28 år skulle vara skild, ensamstående 2 barnsmamma & dessutom inte ha någon egen mamma längre.

Jag bearbetar fortfarande sorgen efter min fina mamma varje vaken minut.
Kommer livet någonsin bli detsamma?
Kommer jag någonsin bli densamma?
Va är mitt syfte här i livet nu när hon är död?
Varje dag är en kamp, inte bara i sorgearbetet utan även att försöka hantera alla känslor & frågor som är på väg att rinna över.
Frågor som jag aldrig kommer kunna få svar på.
Frågor som gör att jag är den jag är idag.


5 månader har nu gått sen jag valde att lämna det liv jag levde. Det enda liv jag känt till. Ett familjeliv, mamma, pappa, barn.
Jag tror ingen någonsin kommer förstå hur det känns att säga till någon att man inte längre är den personen man en gång var.
Att ständigt ha dåligt samvete inför sina barn, för att ha förstört deras familj.
Men nu i slutänden vet jag att jag gjorde rätt.

Denna upplevelse har fått mig att blir mera ödmjuk inför människor & fått mig att förstå att man ibland måste sträcka ut sin hand & be om hjälp även fast det är såååå svårt. Ni som känner mig vet ju va jag menar. :-)
Allt det här har gjort mig till en bättre människa.

Jag har fått en så otroligt mycket bättre kontakt med alla mina fina vänner. Jag skulle inte vara hel utan er. Jag har oxå fått lära känna helt nya människor som är helt fantastiska.

Men ingen ska tro att det här har varit lätt för mig. Bara för att jag verkar stark utåt skriker jag på insidan. Jag är så förbannat trött på att få höra att jag är stark & hård.
När ska nån någonsin ta hand om mig??
När jag jag få bryta ihop & nån håller om mig & säger att allt blir bra????

Jag är ingen stålmannen. En dag rinner bägaren över & jag faller. Vem tar imot mig då??

Det finns ju även många som varit där för mig under allt det här! Som har orkat höra på allt vettigt & ovettigt jag har behövt fått ur mig.
Så Lisa, Fia, Mia, Sabina, Sara: Ni är underbara & tack för att ni finns.

Jag är så förbannat trött på att få höra att jag är helt personlighetsförändrad efter separationen.
När ska folk förstå att jag är jag nu. Nu mår jag bra & lever mitt liv som jag vill nu.

Varför är det svårt för folk att acceptera hur jag numera bor? Vad är det för fel på det??
När jag & mina barn mår bra i mitt numera hem ska väl alla vara glada för oss istället??
Det finns bara EN enda människa av ca 30 nära vänner & släktningar som har varit & hälsat på mig för att se hur jag bor & va intresserad av hur jag mådde.
Jag säger inte att jag är världens bästa på att höra av mig till er, men oavsett vem det är som har lämnat vem i en separation så har det varit minst lika jobbigt för mig!!!!
Jag kan räkna fingrarna på min ena hand hur många det är som hört av sig till mig för att fråga hur JAG mår i allt det här. Ska jag behöva ringa & be folk om hjälp??? Ska jag behöva ringa & fråga ifall jag får komma med mitt pick & pack & mina 2 barn & bo hos er?? Nä i min värld fungerar det inte så. I min värld erbjuder man en svärdotter, kusin, vän, sitt hem el hjälp om hon har det svårt!!
Det finns bara 2 människor i mitt liv som har erbjudit sitt hem till mig & det är Fia & Mia som jag numera bor med. Kommer vara evigt tacksam till er för det.

Är så förbannat trött på att folk springer bakom min rygg & pratar massa stunt om mig.
Ni har ingen aning om hur jag mår.
Ring mig & fråga hur jag mår, va jag har för mig, bara ring!!! Jag är inte farlig & jag bits inte.
Men det är väl så, ringer man till mig & frågar hur jag mår måste man vara beredd på att få höra att mitt liv inte är så jävla bra alltid. Men då blir det jobbigt förstås, att behöva prata om känslor, det har ju aldrig varit det lättaste för mina närmsta.

Åh snälla ni sluta spekulera i allt som skrivs på FACEBOOK. Lyft luren & ring istället..

Ni som säger att ni är mina vänner, ni ska vara på min sida i allt det här. Oavsett va jag gör el säger, oavsett om det är bra el dåligt, ska ni vara på MIN sida.

Att separera från nån, att riva upp HELA mitt liv är det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Men nu mår jag bra & jag hade hoppats på att folk i min närhet kan vara glada för min skull!!!

Alla val jag numera gör i livet gör jag av egen fri vilja, det finns ingen som tvingar mitt till någonting. Det är ingen som håller mig fastkedjan. Tänk på det innan ni börjar spekulera i hur i vida jag är personlighetsförändrad el inte....

Hela denna tid
Hela denna tid med dig
Verkligen älskade mig
Trots mina fel och du visste

Och du kommer inte tillbaka
Jag fick en anledning att gråta

Flaskan är tom
Flaskan är tomt och kallt
Precis som jag har varit
Eftersom jag hörde att du dog ensam

Och jag försöker att acceptera att du är borta
Önskar att jag kunde ha varit där för dig hela tiden

Allt jag vill
Allt jag behöver
Är att du andas
Allt som jag vill
Allt som jag behöver
Är att du andas

du misslyckades på något sätt
Men jag vet att du försökte

Och du kommer inte tillbaka
Jag fick en anledning att gråta

Hela denna tid
Hela denna tid med dig
Verkligen älskade mig
Trots mina fel, visste du


Allt jag vill
Allt jag behöver
Är att du andas
Allt som jag vill
Allt som jag behöver
Är att du andas, ja

Det är allt som jag vill
Det är allt jag behöver
Vänligen börja andas
Allt jag vill
Allt jag behöver.

Höjdpunkten....

på min måndag va när sonen bajsade på toaletten & kissade på pottan.
Kan en mamma bli mera stolt när sonen lär sig uträtta sina behov på toaletten så mamman slipper byta en massa blöjor, spara in pengar på att köpa blöjor så jag kan shoppa mera. (alltså så är pottträningen i första hand för min skull).

Hur ska man rättfärdiga för sonens pappa att man behöver shoppa till sin sonen som äger 22 par tröjor & 15 par byxor??????
Inte det lättaste, el så gör jag som jag alltid brukar göra & säger: Ne det där har han haft jätte länge, va länge sen jag köpte det!!

Jag har alltid tyckt om att planera. Så innan helgen ens va slut så hade jag redan planerat nästa. Ordnat med barnvakt så mamman kan bjuda hem alla hon känner för en hejdundrandes fest.
"När katten är borta dansar råttorna på bordet"

Enligt min 4åriga dotter kan man inte ha jeans med hål i...
Det var hon väldigt tydlig med när hon såg mina ny köpta jeans med stora hål i framtill.
Nu har hon sett mig i dom några gånger & nu är hennes största önskan att få äga ett par precis likadana..
Hm hur gör man nu??? Jag kan ju inte säga till henne att hon inte kan ha jeans med hål i, det har ju jag...