Ingenting kommer någonsin bli som det varit!!

Det kommer över mig ibland. Att jag ska börja leva mitt liv helt själv med mina barn.
Jag har inget som helst skyddsnät. Det är jag & barnen mot resten av världen.

Den familj jag en gång hade är borta.
Med en mamma som är död & en pappa som finns där i bakgrunden.

Vad det gäller barnens pappas familj, så finns det ingen som helst kontakt.
Barnen har ingen kontakt med den sidan när dom är hos mig, vilket är för jävligt.
Dom behöver ju sin familj oavsett vems vecka det är, min eller Davids.
Jag förstår att man väljer sitt barns parti i en separation. Men det som är synd är då att man bara får höra dennes version av allt som händer, vilket resulterar i att det andra blir svartmålad & barnen kommer i kläm.

Den som tror att den här resan har varit lätt för mig är helt ute & cyklar. Att separera är det värsta jag gjort i hela mitt liv. Den dagen jag är redo att träffa nån & släpp in nån i mitt & barnens liv, ska det vara för resten av mitt liv.

Någonting jag alltid kommer ha svårt för är att släppa in nya människor i mitt liv.
Jag litar inte på nån.
Första intrycket av mig är att jag uppfattas som väldigt hård & stark.
Det må så vara, men det handlar mest om att jag måste hålla upp muren för att ingen ska kunna såra mig.
Det krävs mycket för att jag ska släppa ner garden & låta någon få se vem jag egentligen är & se att jag faktiskt har känslor & är en sårbar person.
När jag väl släpper ner garden & låter nån komma in i mitt liv, är det vänskap livet ut.
Mina vänner har numera blivit min familj. Jag skulle inte vara nåt utan mina fina, underbara vänner. Ni gör mig till den jag är!!

Tänk att jag har mina underbara vänner som orkar lyssna på allt man har att säga & inte dömer en för alla konstiga tankar & funderingar man har.
Vänner som faktiskt förstår vad jag går igenom och som faktiskt har känt samma sak som jag.

Idag tänker jag på några fina ord en väldigt fin & speciell person sa till mig igår:
"Att ge 100% till en person, när man vet vad man vill är det bästa som finns. Att inte vara klar med sig själv & samtidigt försöka ge av sig själv brukar till slut lämna sina spår. Så man måste tänka på sitt eget bästa innan man börjar handla".

Jag måste verkligen bli klar med mig själv när det gäller hela biten efter mamma & separationen. Jag måste börja leva MITT liv. Jag måste börja att leva mitt liv med barnen. Börja få ordning på vardagen med mina barn innan jag kan släppa in nån annan i våra liv än mina vänner. Mina barn är mitt allt & jag vill inte trassla till deras liv mera än vad jag gjort. Jag har förstört hela deras familj. Jag som lovat mig själv att aldrig göra dom sakerna mot mina barn som jag fått gå igenom. Jag kommer alltid få leva med det beslutet.

Varför trassla till nåt genom att ta massa dumma beslut som i slutänden leder till allt blir förstört??
Jag har turen att ha någon som bromsar upp mig & får mig att förstå att allt löser sig bara man ger saker lite tid.

När jag tittar på mitt liv ser jag hur bitarna faller på plats. Långsamt, men en efter en.

Ibland kan man träffa en person, som är helt rätt för en. Men att det är helt fel tidpunkt i livet.

Jag vill ha kontroll över allt som sker i mitt liv!!!
Men jag måste nu inse att jag inte kan kontrollera allt. Jag måste först & främst börja kontrollera mig själv.
Nu är det bara för mig att acceptera att just nu är läget så här.
Ta det lite lugnt så blir allt säkert bra i slutänden!!

När ska man inse att nåt inte är bra för en?!?
Nåt, som ändå känns rätt bra!?!
Små saker som får en att hoppas & tro att det kanske löser sig till det bättre???
När är det dags att avsluta?
När det dags att ge upp?

Jag har gjort det igen.
Låtit mig dras med i nåt som jag efter ett tag märkt inte är bra för mig.
Jag blir helt uppe i det & får tunnelseende. Då är det de enda som existerar i mitt liv.
Jag vet om det själv men kan inte släppa det.
Men NU, nu sätter jag PUNKT.
Varför slösa energi & tid på nåt som redan från början inte va menat?!

But sometimes, I need somebody who can make me feel alright!!

Vart börjar man??

Nu har lugnet börja lägga sig efter 10 månader av sorg, smärta, skratt & gråt.

Mitt liv har tagit en helt ny vändning. Inte trodde jag väl att när jag va 28 år skulle vara skild, ensamstående 2 barnsmamma & dessutom inte ha någon egen mamma längre.

Jag bearbetar fortfarande sorgen efter min fina mamma varje vaken minut.
Kommer livet någonsin bli detsamma?
Kommer jag någonsin bli densamma?
Va är mitt syfte här i livet nu när hon är död?
Varje dag är en kamp, inte bara i sorgearbetet utan även att försöka hantera alla känslor & frågor som är på väg att rinna över.
Frågor som jag aldrig kommer kunna få svar på.
Frågor som gör att jag är den jag är idag.


5 månader har nu gått sen jag valde att lämna det liv jag levde. Det enda liv jag känt till. Ett familjeliv, mamma, pappa, barn.
Jag tror ingen någonsin kommer förstå hur det känns att säga till någon att man inte längre är den personen man en gång var.
Att ständigt ha dåligt samvete inför sina barn, för att ha förstört deras familj.
Men nu i slutänden vet jag att jag gjorde rätt.

Denna upplevelse har fått mig att blir mera ödmjuk inför människor & fått mig att förstå att man ibland måste sträcka ut sin hand & be om hjälp även fast det är såååå svårt. Ni som känner mig vet ju va jag menar. :-)
Allt det här har gjort mig till en bättre människa.

Jag har fått en så otroligt mycket bättre kontakt med alla mina fina vänner. Jag skulle inte vara hel utan er. Jag har oxå fått lära känna helt nya människor som är helt fantastiska.

Men ingen ska tro att det här har varit lätt för mig. Bara för att jag verkar stark utåt skriker jag på insidan. Jag är så förbannat trött på att få höra att jag är stark & hård.
När ska nån någonsin ta hand om mig??
När jag jag få bryta ihop & nån håller om mig & säger att allt blir bra????

Jag är ingen stålmannen. En dag rinner bägaren över & jag faller. Vem tar imot mig då??