Det kommer över mig ibland. Att jag ska börja leva mitt liv helt själv med mina barn.
Jag har inget som helst skyddsnät. Det är jag & barnen mot resten av världen.

Den familj jag en gång hade är borta.
Med en mamma som är död & en pappa som finns där i bakgrunden.

Vad det gäller barnens pappas familj, så finns det ingen som helst kontakt.
Barnen har ingen kontakt med den sidan när dom är hos mig, vilket är för jävligt.
Dom behöver ju sin familj oavsett vems vecka det är, min eller Davids.
Jag förstår att man väljer sitt barns parti i en separation. Men det som är synd är då att man bara får höra dennes version av allt som händer, vilket resulterar i att det andra blir svartmålad & barnen kommer i kläm.

Den som tror att den här resan har varit lätt för mig är helt ute & cyklar. Att separera är det värsta jag gjort i hela mitt liv. Den dagen jag är redo att träffa nån & släpp in nån i mitt & barnens liv, ska det vara för resten av mitt liv.