Vart börjar man??

Nu har lugnet börja lägga sig efter 10 månader av sorg, smärta, skratt & gråt.

Mitt liv har tagit en helt ny vändning. Inte trodde jag väl att när jag va 28 år skulle vara skild, ensamstående 2 barnsmamma & dessutom inte ha någon egen mamma längre.

Jag bearbetar fortfarande sorgen efter min fina mamma varje vaken minut.
Kommer livet någonsin bli detsamma?
Kommer jag någonsin bli densamma?
Va är mitt syfte här i livet nu när hon är död?
Varje dag är en kamp, inte bara i sorgearbetet utan även att försöka hantera alla känslor & frågor som är på väg att rinna över.
Frågor som jag aldrig kommer kunna få svar på.
Frågor som gör att jag är den jag är idag.


5 månader har nu gått sen jag valde att lämna det liv jag levde. Det enda liv jag känt till. Ett familjeliv, mamma, pappa, barn.
Jag tror ingen någonsin kommer förstå hur det känns att säga till någon att man inte längre är den personen man en gång var.
Att ständigt ha dåligt samvete inför sina barn, för att ha förstört deras familj.
Men nu i slutänden vet jag att jag gjorde rätt.

Denna upplevelse har fått mig att blir mera ödmjuk inför människor & fått mig att förstå att man ibland måste sträcka ut sin hand & be om hjälp även fast det är såååå svårt. Ni som känner mig vet ju va jag menar. :-)
Allt det här har gjort mig till en bättre människa.

Jag har fått en så otroligt mycket bättre kontakt med alla mina fina vänner. Jag skulle inte vara hel utan er. Jag har oxå fått lära känna helt nya människor som är helt fantastiska.

Men ingen ska tro att det här har varit lätt för mig. Bara för att jag verkar stark utåt skriker jag på insidan. Jag är så förbannat trött på att få höra att jag är stark & hård.
När ska nån någonsin ta hand om mig??
När jag jag få bryta ihop & nån håller om mig & säger att allt blir bra????

Jag är ingen stålmannen. En dag rinner bägaren över & jag faller. Vem tar imot mig då??